Kylan biter i mina kinder och jag kan knappt röra mina fingrar – varför glömmer jag alltid handskar när jag går ut och går? Om handskar är en vuxen grej kommer jag nog aldrig lyckas bli vuxen. Även om vi inte har 25 minus här i Skåne, har blåsten gjort sitt och det har varit isande kallt. I den här kylan ser man plötsligt allt det fula. Eller nästan i alla fall. För när träden är nakna och februaris solstrålar avslöjar varje skavank, ser jag också allt som behöver fixas, lagas och vårdas i trädgården och på huset. När kylan släpper och våren kommer, täcker grönskan det mesta som ett plåster – men just nu känns huset och trädgården mer blottade än någonsin, som om de skriker ut en lång to-do-list på saker jag borde ta tag i. Men även om det är kallt och allt jobb känns övermäktigt just nu, längtar jag efter att sätta igång. Mest för att det fortfarande är för kallt för att göra något åt det, men också för att jag vet hur fint det kommer bli. Trots att jag fryser går jag en runda genom trädgården och inser att det faktiskt händer mycket redan i februari. Det är som om en tornado dragit fram och skakat om allt – men mitt halvmålade plank står stadigt kvar, och det lilla växthuset är nästan färdigt. Det sägs att det tar ett år att lära känna sin trädgård. Att man måste uppleva alla årstider för att förstå den. Egentligen borde man knappt ta ett spadtag första året – men ni känner ju mig, det var helt omöjligt för mig att låta trädgården stå misskött ett år till. Trots byggprocessen, stöket och alla skavanker som syns extra tydligt just nu, kan jag se hur vackert det kommer att bli. Så om det ser ut som ett slagfält för tillfället, må det vara så. För med ljusare tider växer något fantastiskt fram. Mitt första steg? Kanske att ta bort julpyntet utomhus?
