Rädslan för vad andra ska tycka och tänka kommer alltid finnas där. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i det – fruktan för att bli dömd, ifrågasatt eller misstrodd när vi delar något personligt. När jag satte mig för att skriva min summering av 2024 blev allt för mycket. Synen blev grumlig, kallsvetten bröt fram, och jag fick en panikångestattack. Jag stängde datorn och lät den stå i ett hörn som en ångestklump – tills nu. Panikångest, stress och en ständig känsla av att vara på vakt har varit en del av mitt liv i många år. Sömnlösa nätter, när jag vaknar med ett ryck och sitter upp i sängen, kallsvettig och oförmögen att somna om, är något jag har levt med. Jag har ofta ställt mig samma frågor: Vad är det som händer? Vad är det för fel på mig? Jag kunde inte skriva en summering av 2024 utan att vara ärlig – inte bara mot er, utan också mot mig själv. Det här året har varit brutalt. Att skriva, vara i naturen och spendera tid med mina hundar och min familj har varit läkande för mig. Kanske är det också den vilja jag känner inom mig som gör att jag är redo att dela inte bara de fina stunderna, utan också allt som hänt bakom kulisserna. För sanningen är att jag har kämpat enormt mycket.Jag kämpar dagligen med min psykiska ohälsa. Ångesten, känslan av otillräcklighet, och dagar när jag knappt orkat ta mig ur sängen har varit en del av min vardag. Mitt liv har sett perfekt ut på utsidan de senaste åren, men jag har burit på så mycket inombords. Till slut kunde jag inte längre bära masken.Den här masken har fått mig att framstå som att jag har allt under kontroll – som att livet är perfekt. Men jag har inte velat att ni, eller någon annan, ska se sprickorna. Jag har varit rädd för att bli dömd. Att folk ska tänka: "Han har inget att klaga på, han har ju allt."Men jag orkar inte låtsas längre. Den här masken hjälper ingen. Jag vill vara ärlig – både mot er och mot mig själv. 2024 började med advokater – något jag aldrig trodde att jag skulle behöva hantera. Sen kom en av årets största prövningar. En person jag älskat och stått nära valde att säga upp kontakten. Den tystnad och tomhet som följde är svår att beskriva.Jag har kämpat med att förstå det och har ifrågasatt mig själv på så många plan – mitt värde, mina handlingar, hela min tillvaro. Men mitt största projekt i år har inte varit att försöka förstå eller förändra andra. Det har varit att lära mig leva med det som hänt och fokusera på min egen resa. Att hitta hem har varit min största resa i år. Och det handlar inte bara om ett hus. Det handlar om att hitta mig själv. Jag behövde lämna Stockholm för att sluta jaga, för att börja lyssna på vad jag faktiskt behöver och mår bra av.Jag hade aldrig klarat det ensam. Min mamma, mina bröder, mina vänner, mina hundar och min psykolog har varit min räddning. De har hjälpt mig att inse att det är okej att börja långsamt, att det är okej att inte alltid vara stark. Jag vet att jag inte kommer hitta balans över en natt. Det är en resa som kommer ta tid – men jag är redo att fortsätta, och det är det som verkligen räknas.Nu sitter jag här, med Lauren och Hedda bredvid mig. Deras närvaro ger mig ro och en påminnelse om att jag inte är ensam. Jag vet att det kommer bli lättare och att ångesten inte behöver styra mitt liv. Jag är inte längre killen som låtsas att allt är perfekt. Jag är inte längre killen som gömmer sig bakom en mask. Jag är John-John Wallmansson, och varje dag arbetar jag för att må bättre – på riktigt. 2024 har varit tufft, men det har också varit året då jag började förstå mig själv på riktigt. Och nu är jag redo att möta 2025, ett steg i taget.
