Jag sitter på dagbädden och dricker kaffe för att bli lite piggare, medan Lauren har placerat sig på mina ben med en tennisboll. Först tog jag en bild på ljuset som strömmar in i vardagsrummet för att föreviga stunden. Men sen vände jag mig om och såg tavlorna som står lutade mot en vägg, där de har stått sedan jag flyttade in. Jag började fundera på om man blir hemmablind när man bor och lever i en renovering? Även om renoveringen inte pågår i alla rum längre, är biblioteket, matsalen, två av tre sovrum samt vardagsrummet nästan färdiga. Det är bara lite småsaker kvar i de olika rummen. Men precis som med tavlorna som står staplade mot varandra har jag vant mig vid de sista detaljerna. Jag har tyckt att det har varit bra att leva genom renoveringen i huset, men jag inser nu att det också har sina utmaningar. Dels för att det är en utmaning att flytta från rum till rum, men också för att man inte längre ser det där sista som man kanske skulle ha gjort om man inte bodde här under tiden. Alltid är det något som inte blir helt färdigt och som fixas på vägen. I morgon får jag ta på mig glasögonen och skriva en lista över alla rum som behöver de sista fixen, och hitta rätt vägg för tavlorna så att de slipper stå lutade mot en vägg. Men inte idag. Idag ska jag fortsätta vara hemmablind och inte se tavlorna. I morgon är en ny dag och då får jag ta tag i dem.
